Zarahs sida om allt

Efter flera veckors väntan är lilla Ellinore här. Eftersom hennes storebror var såpass tidig så har vi mer eller mindre varit beredda i ca 5 veckor. Allt var packat och mamma hade hunnit flytta färdigt och packat upp det mesta.

Den 3:e advent (16:e dec) vaknade jag i lugn och ro, någorlunda utvilad eftersom jag fått sovmorgon. När jag skulle äta frukost kände jag att något konstigt var på gång. Jag var väldigt beredd kändes det som. Hade fått några förvärkar och tänkte att hoppas det är riktiga värkar. Var väldigt stor och kände mig bara otålig på att hon skulle komma ut.

Sa till R att jag tror att nu är det nåt på gång och jag kommer ta det lugnt idag. Efter en stund ringde mamma och undrade om vi kunde komma över och hjälpa dem med deras pelletspanna. Förvarnade om värkarna och hon blev genast redan glad. Vi bestämde oss för att åka dit. Hampus och pans skulle ändå vara där ifall det hände nåt. I bilen på vägen dit blev värkarna kraftigare och jag blev mer övertygad över att nu var dags.

Väl framme började karlarna pilla på pannan så mamma skulle ha värme i huset medans hennes man åkte iväg och jobbade. Jag och mamma satt mest inne i köket och pratade. Efter ett par timmar hade värkarna blivit kraftigare men inte regelbundna. Tänkte att är det så här det ska, det kommer ta tid.

K åkte till jobbet och vi skulle äta middag. Hade sagt till innan att det är ca 10 minuter emellen värkarna men det är väldigt olika längd på dem. Efter maten ska vi nog ringa sjuktaxi, det tar ca en timme ut till oss på landet så det hade vi räknat med.

Vi satte oss ner och då slappnade jag av och då började det ännu mer.Mamma sa att de var tätare och nu började de göra riktigt ont. Efter en stund gick jag och ringde BB och förklarade om 1:a förlossningen och de tyckte att vi kunde komma när som helst. Direkt efter ringde jag taxi som skulle komma om ca 30 minuter.

Tjo, packa ihop alla saker. Puss på Hampus, var snäll mot mormor och in i bilen. Så fort jag satt mig i bilen lugnade det ner sig och jag tänkte att jahapp vi får åka hem igen.

Väl framme klockan 19:45 blev jag undersökt och jag hade öppnat mig 4-5 cm. På med sladdar och kolla kurva sen fick vi ett rum och väntan började.

Eftersom jag är som jag är och  kan inte sitta still gick vi runt i korridoren. Klockan tickade på saaakta men säkert. Värkarna hade blivit kraftigare och det var dags för ännu en undersökning. När jag skulle lyfta på mig i sängen gick vattnet och sen så. Hoppades på att allt skulle gå fort men jag hade inte öppnat mig mer. Övade på med lustgas och ändrade ställning i sängen. Nu började värkarna göra riktigt ont och BM började prata om bedövning.

Jag började vrida och vända mig i sängen. Hade inte öppnat mig helt ännu men det gjorde ooont. Lustgasen hade slutat hjälpa men masken skulle jag ha kvar för att skrika i. Jag höll dels i R:s händer och även en sköterska. Kommer ihåg att vid ett tillfälle sa R att jag hade mer styrka än man kan tro i händerna. Jag hade börjat få panik av smärtan och naturligtvis börja skrika en massa konstigheter som att klubba mig och dra ut henne. Stackars personalen fick även de höra det ena och andra men de är vana. Vid 23:30 satte de in kvaddlar som hjälpte genom att det gjorde mindre ont än värkarna men blockerar nerver.

From och med nu  stog jag och låg på alla möjliga sätt, allt för att underlätta. BM hade sen ca 23 hjälpa till att öppna den sista cm men det gick inte. Runt halv ett satte de en bäckenbottenbedövning som hjäpte en aning men nu satte det igång.

Jag hade öppnat mig helt och nu var det bara att vänta in  krystvärkar. Runt ett kom de ordentliga så då skulle jag krysta. Egensinning som jag är använda jag dock inte krystvärkarna utan jag krystade lite huller om buller. De pratade om att jag skulle koncentrera mig på andningen men nej. Försökte konentrera mig men jag stod på gränsen till panik av smärta och försökte bara härda ut. Till slut tröttnade väl mitt undermedvetna på velandet och kroppen tog över. Sköterskorna och BM försökte få mig att krysta och peppade mig men jag körde mitt egna race. De sade åt mig när jag skulle krysta och försökte få mig att sluta när det inte var dags. kommer ihåg att de sade inte nu men då hade jag bestämt mig redan att nu skulle hon ut och därmed basta.

Sen gick det fort. 01:18 var hon ute och de tog med sig henne och R och jag slappnade av och tänkte att de skulle väl tvätta av henne och väga och sånt jox. De andra sköterskorna undersökte mig och allt gick som smort trodde jag. Efter en liten stund kom de tillbaka och jag fick se det lilla underverket. Hon är helt underbar och jag är bara lite stolt 😉

Lite senare berättade R att de hade tagit med sig henne ut för att hon inte andades och hade inga reflexer. Enda anledningen till att hon fick statusen vid liv var att hon hade hjärtslag. Ett helt team på 8 stycken satte igång med att ge henne syrgas och liknande och efter 10 minuter kom allt igång.

Det var tur att jag inte fick reda på detta på en gång för att jag kände på en gång att det var mitt fel. Trodde att det hängde ihop med att jag krystat trots att jag inte var helt öppen. Den idén tog de ur mig fort. Ingen visste varför hon inte andades. Antagligen var det för att hon tyckte att det blev för jobbigt men det är bara en gissning.

Efter detta har allt gått jättebra. Vi fick åka hem på tisdagen och sen dess har vi bara försökt få in lite vardagsrutiner igen. Blir lite lättare nästa vecka då Hampus ska till förskolan igen. Han är för örigt jätteduktig, hjälper till och är jätteförsiktig när han ska klappa Ellinore. Lite tokigheter hittar han på för att få uppmärksamhet men det är ju inte oväntat.

Så nu håller hela familjen på att vänja sig vid en ny person och allt som hör till